Varför tar du inte cykeln? Det skulle gå mycket fortare, säger någon ibland. Hallå, idén med att vandra är ju just att det inte ska gå fort.
Det är inga som helst problem att färdas snabbt i dag, det svåra är att kunna sakta ner och färdas långsamt. Människor reser runt hela världen, men hur mycket ser de egentligen. När de kommer till en plats funderar de redan på vart de ska resa härnäst.
Någon har kanske rest runt hela jorden, men när han blir gammal och tänker tillbaka på alla dessa resor inser han att han aldrig gav sig tid att stanna upp och verkligen se de platser han besökte.
Detsamma gäller till viss del även för min vandring. I och med att jag planerar att gå så långt på ändå relativt kort tid kommer jag inte att ha tid att stanna och verkligen bekanta mig med någon plats. Att verkligen lära känna någon, oavsett om det handlar om en människa eller en plats, tar tid.
För övrigt är det tveksamt om det skulle gå så mycket fortare att cykla. För takten skulle förmodligen bli, en dag cykling, två dagar vila. För att baken ska hinna återhämta sig. I alla fall i början.
Bara två dagar kvar tills det bär av. Det är helt perfekt för jag har lite kvar att fixa ännu, och när jag nu äntligen vet när jag kommer iväg känns det bara bra.
Om jag vet vad jag ger mig in på? Nä, hur skulle jag kunna veta det? Jag har aldrig vandrat så här långt förut. Men det lär visa sig. Då jag vandrade till Santiago hade jag ett enda mål, att ta nästa steg. Det visade sig vara ett lyckat koncept.
Ifall man i början på en lång vandring tänker på hur långt man har kvar är risken uppenbar att man ger upp redan där, men fokuserar man bara på det nästa steget går det lätt, för ett steg till orkar man alltid ta. Samma sak gäller om man i slutet på en lång vandringsdag vet att man har en mil kvar. Tänker man då på den sträckan blir man ännu tröttare, men om man bara tänker på nästa steg har man snart gått den där milen.
Med andra ord är tålamod och uthållighet två egenskaper man har mycket nytta av när man ger sig ut på äventyr.