Den mänskliga apan skrev jag om för någon dag sedan.
Det finns en parallell mellan människa och apa som man har ett väldigt träffande uttryck för på engelska, monkeymind. Själva innebörden i uttrycket torde ha sitt ursprung i Indien.
Översatt till svenska skulle det bli ungefär apsinne, men det säger inte alls lika mycket vad det handlar om som det engelska begreppet gör.
Det finns överhuvudtaget inget bra svenskt ord för det engelska mind, det vill säga orden och tankarna, rösten, som ständigt flödar i vårt huvud. I alla fall har jag inte hittat något sådant ord. Ordet sinne har inte samma genklang.
Monkeymind är ett begrepp för rösten i vårt huvud, därför att den likt en apa ständigt tjattrar på;
…jag måste
…jag borde
…gör det här
…gör det där
…han gjorde så
…hon sa si.
Så går den på rösten, utan avbrott.
Det är ett tjatter som de flesta inte ens är medvetna om, därför att det blivit så vanemässigt att man inte ens reflekterar över det.
Det kom en nyhetsnotis förbi om en man som fått sådana biverkningar av en medicin att han blivit så rastlös att han inte kan hålla kroppen stilla. Det enda som verkligen hjälper honom är att cykla, för då kan han både sitta och röra sig på samma gång.
Men det här är inget ovanligt
…ja, att vara fullt så rastlös fysiskt är kanske ovanligt, men mentalt är vi oerhört rastlösa, utan att vi ens noterar det, och det tar sig ofta också fysiska uttryck.
Hur många kan sitta fem minuter, eller ens minut, i mental stillhet, utan att tankarna rusar iväg någonstans?
Möjligen kan man sitta någon minut i fysisk stillhet, men ju mera fysiskt stilla man är desto rastlösare rusar tankarna. Det är ungefär som att cykla, man sitter stilla men trampar för fullt på tankepedalen och far hit och dit.
Monkeymind, den ständiga tankemässiga rastlösheten.
Det ständiga tjattret i huvudet, det som gör att vi inte har en enda stilla stund i livet. Det som drar oss än hit, än dit, ständigt på gång, ständigt på språng, ständigt på jakt efter något, ständigt dömande och bedömande och så vidare
…och vi följer den här rösten, och låter den styra vårt liv, därför att vi inte vet om något annat och därför att vi tror den är sann, men den har absolut ingenting med sanningen att göra, för sanningen springer inte omkring som en yr höna, från det ena till det andra.
Det här tjattret gör vår tillvaro väldigt begränsad, för när vi är distraherade av tjattret ser vi inte saker och ting som de är. Vi ser dem som rösten i huvudet säger att de är. Och det fjärmar oss från livet, därför att livet är här och nu och vi är ute och cyklar i tankarna någon helt annanstans.
När vi blir medvetna om det här tjattret kan vi ta en distans till det och betrakta det. Vi behöver inte låta oss dras med i alla de här tankarna, för de är flyktiga, kommer och går.
Det är när vi kan släppa tjattret för någon stund eller sekund, när vi inte ger det någon uppmärksamhet, medvetet eller omedvetet, vi ger rum för livets röst. Den som talar till oss i tystnad och stillhet.
Det är den sanna rösten.
——-
Besök gärna Watcher on the Hill på Telegram, för delat tjatter från världen.