Skrev en text till ett annat sammanhang då följande insikt gjorde sig uppmärksam.
Ju klokare en människa tror sig vara desto dummare är hen.
Det finns ett ordspråk som lyder ungefär som så;
Den vise är den som vet att den inte vet.
Socrates, den klassiska greken vars ande fortfarande lever bland oss ska ha sagt;
Det enda jag vet är att jag ingenting vet.
När vi tror oss veta någonting stänger vi dörren till det, och lär oss inget mera om det. Varför skulle jag vilja lära mig något mera om det som jag redan vet?
Ju fler dörrar vi stänger desto mindre nytt kan komma in, och om inte det nya kan komma in kommer vi snart att leva i ett utrymme som förvisso kan innehålla en hel del kunskap men som samtidigt är innesluten i en unken förgången tillvaro.
Det är ett säkert sätt att leva i en begränsad värld.
Ju mera vi tror oss veta desto mera begränsad kommer vår tillvaro att vara.
När vi kan släppa tron att att vi vet öppnar sig oändliga möjligheter.
Då blir plötsligt allting möjligt.
Är det ren fantasi? Nej, det är ren verklighet.
Verkligheten är så enormt mycket större än vi pyttesmå varelser kallade människor kan förstå och omfatta.
Dessutom förnyar den sig själv i varje stund, det gör allt levande.
Det som är dött kan vi veta mycket om, men det som är levande förändras alltid, inklusive vi själva.
Så även om vi skulle spendera hela vårt liv med att enbart studera oss själva skulle vi inte bli fullärda ens om något som ligger oss så nära under en livstid.
Vi kan välja att leva i en verklighet av möjligheter eller i en verklighet av begränsningar.
Allt beror på om vi väljer att medge hur lite vi vet, eller om vi håller fast vid tron att vi vet.
Det vill säga om vi vågar medge vår ovisshet eller om vi envist håller fast vid tron på vår klokhet.
Det första leder till insikt, det andra till dumhet.