Livet talar alltid till oss, har jag skrivit flera gånger, det är bland annat ett budskap i boken Det bara händer.
Vi behöver lära oss att lyssna, och lättast är det kanske om vi går där vi kan höra livets röst
…som på en stilla promenad i naturen.
Då kan vi höra livet säga; den mark du beträder där du går här och nu är lika helig som vilken annan markplätt som helst på Jorden.
För så är det ju, hela skapelsen är lika helig.
Människan ser vissa platser som mer heliga än andra, hon ser vissa människor som mer heliga än andra och hon ser vissa tidpunkter som mer heliga än andra.
Men hur ska människan, denna ofullkomliga varelse, som själv endast är en del av skapelsen, kunna avgöra vad som är heligt och vad som inte är heligt? Det kan endast baseras på egocentrism, att hon placerar sig själv och sina egna uppfattningar i centrum.
Den här skapelsen är så oerhört mycket större än människan, vi är bara små, små fragment av helheten, uppstår och försvinner. Vi är här en kort tid och deltar då i skapandet, men skapelsen varken börjar eller slutar med oss utan den pågår i all evighet.
Människan har varken skapat Jorden eller de andra planeterna, vi har inte skapat solen och månen, vi har inte skapat galaxerna och universum. Vi har inte skapat de andra djuren i naturen, vi har inte skapat träden och växterna, vi har inte ens skapat oss själva. Vi får bara förmånen att vara delaktiga av allt det här under en tid.
Det finns bara en helighet, och det är hela skapelsen. Varenda markplätt på Jorden, varenda människa, vartenda djur, vartenda träd och varenda växt, allt levande, och hela universum är exakt lika heligt. Och varje stund är precis lika helig som någon annan stund.
Men människan är en splittrad varelse, och splittrar därför också sin värld och delar in verkligheten i alla möjliga fack. Det gör både henne själv och världen sjuk.
Insikten om att verkligheten är en enda odelbar helhet är det som helar och gör oss friska.
I det heliga finns helande och helhet.