Det här med att vara människa, och möta livet.
Det handlar om att kunna möta allt möjligt.
Och då talar jag inte om allt möjligt i världen, utan om allt möjligt hos oss själva.
För det är ju så att vi är en blandning av allt vad det innebär att vara människa, tankar, känslor, upplevelser.
Inte bara goda tankar, utan också onda tankar. Inte bara trevliga känslor, utan också otrevliga känslor.
Allt det här hör till.
För det mesta omfamnar vi det vi uppfattar som gott och trevligt, och undviker det som vi uppfattar som dåligt och otrevligt.
Men faktum är att det dåliga och otrevliga lika mycket är en del av det mänskliga som det goda och trevliga.
När vi undviker det dåliga och otrevliga undviker vi en del av oss själva, och lär aldrig känna oss själva i vår helhet.
Så här skriver poeten och mystikern Rumi i en dikt med titeln Pensionatet:
Det här att vara mänsklig är ett pensionat.
Varje morgon en ny ankomst.
En glädje, en depression, en elakhet,
någon kortvarig medvetenhet kommer
som en oväntad besökare.
Välkomna och underhåll dem alla!
Även om det är en grupp av sorger,
vilka våldsamt sveper ditt hus
tomt på dess möbler,
behandla ändå varje gäst hedervärt.
Han kan rensa ur dig
för lite ny glädje.
Den mörka tanken, skammen, ondskan,
möt dem skrattande i dörren och bjud in dem.
Var tacksam för vad som än kommer,
därför att var och en har sänts
som en guide från bortom.
Vi har ständiga gäster i vårt pensionat, och alla visar de oss något om vem vi är.
Om vi bara lyssnar och lär.
Den dagen vi accepterar alla våra interna gäster kommer vi att upptäcka att så gott som alla våra världsliga konflikter och problem försvinner.
Därför att dessa har sin grund i omedvetenhet och oacceptans av en del av oss själva.