Jag vet ju det, ändå är det så svårt att ta det till sig.
Nämligen att tänkande och funderande är det mest fruktlösa av allt.
Eller fruktlöst är det inte alltid, men frukterna är oätliga.
På tänkandets och funderandets träd växer inga ljuva frukter, endast bittra.
Av någon anledning har vi fått för oss att det är tänkande som för världen framåt.
När det i själva verket är tänkande som får världen att stå stilla, eller snarare att gå bakåt.
Alla tankar kommer ur det förflutna. Vi kan bara tänka på sådant vi redan känner till.
Det nya kommer till oss utanför tänkandets sfär.
Har du ett problem, släpp det och gå ut på en promenad eller gör någonting helt annat än att tänka på problemet.
Och plötsligt finns lösningen där.
Det finns knappast någonting som hindrar en människas framsteg mera än tänkande.
Det är tänkande som får oss att tveka i stället för att ta steget, det är tänkande som hindrar oss att göra det som känns rätt därför att det går emot det som andra anser är rätt. Det är tänkande som gör att problemen hopar sig, och gör att vi inte ser möjligheterna.
Ändå låter vi tänkandet styra.
Därför att vi har så svårt att lita på intuitionen.
Därför att vi inte har förtroende för oss själva.