Edgar Allan Poe uttryckte det så;
Från barndomens timmar,
jag har inte varit som andra var,
jag har inte sett som andra såg.
När massan springer åt ett håll, gå åt andra hållet.
När alla tänker likadant, tänk själv.
När människor söker trygghet i gruppen, våga stå ensam.
Så har det varit sedan barndomens timmar,
jag har inte varit som andra,
inte sett som andra ser.
Det har bara varit så, det bara är så, det faller sig naturligt
…att ha tillit till sig själv, vilket i praktiken betyder att ha tillit till livet.
Det var inte så klart under barndomens timmar, men det har växt fram under årens lopp
…när det gång på gång visat sig att tilliten bär, annars skulle jag inte vara här
…och utan den och den hjälp den på olika vis förmedlade under vandringens gång hade vandringen genom Europa aldrig lyckats, men det var inte bara då, tilliten bär genom varje dag, här och nu.
Det är klart, tankarna sår ständiga tvivel, det är så de fungerar, tankarna bär oro, de bär bekymmer, de målar ständigt upp situationer som inte existerar, men det finns något bortom tankarna, kalla det hjärtat eller något annat, en källa som bär tillit, om vi vågar lita på den.
Ju mera man vågar det osäkra desto starkare blir tilliten.
Det är inte världslig trygghet och bekvämlighet som ger styrka och tillit, utan osäkerhet och att våga.
Vad har jag för bevis för det?
Jag är här, jag lever, jag mår bra, jag är oerhört tacksam.
Vem kan begära mera bevis än så?
——-
Besök gärna Watcher on the Hill på Telegram, för delningar i tillit.