Lite märkligt, när den här texten började leva gjorde den det under rubriken; En galen besatthet.
Därifrån växte den vidare till; Skapelsens källa.
Det kan synas vara ganska långt avstånd mellan dessa två rubriker, men det är ju så att livet består av paradoxer och det ena är sällan så långt ifrån det andra.
Den galna besattheten kom egentligen från de här meningarna i förra texten;
Filmen visar på hur vi i jakten på världens alla illusioner tappar bort det som är det viktiga här i livet.
Vi gör en massa någonting som ger oss en plats i världen, men som gör att vi missar vår plats i livet.
Vi har tappat förmågan att kunna sätta oss ner och bara vara, eller att gå ut och promenera, utan mål och mening, bara därför att.
Den ständiga frågan vi ställer varandra i något av dessa format är;
Vad gör du? Vad har du gjort? Vad ska du göra?
Precis som om görande skulle vara det viktigaste här i livet. Det är klart, vi gör alltid någonting, den dag då vi slutar göra något är vi döda.
Men vårt görande har blivit en besatthet i stället för att vara ett skapande.
Det beror på att vi lever våra liv i huvudets ständigt malande tankar i stället för att gå till den stilla källa av skapande som finns i vårt inre.
Det är för att skapa vi är här.
För att kunna gå från ett besatt görande till att skapa behöver vi finna den källa ur vilken skapelsen sker. Den källan finns inom oss, vi bär alla skapelsens källa i vårt inre.
Dess flöde finns i det djupare inre hos oss och kräver lugn och tystnad för att upptäckas. Vi kan inte hitta den när vi blint springer omkring och gör än det ena och än det andra. Allt vårt görande som inte har sitt ursprung i den här källan är i blindo, det må sedan anses hur viktigt och vettigt som helst.
Vi behöver hitta balansen mellan det inre lugnet och de yttre aktiviteterna.
Utan den balansen är risken stor att vi kör slut på både oss själva och världen med allt vårt besatta görande.
Å andra sidan behöver vi också få ut det som flödar ur källan, annars riskerar det att kväva oss.
För att få ut det kan det vara bättre att börja från att göra ingenting, för att den vägen ofta leder till det någonting som faktiskt behöver göras.
Det kräver att vi släpper vårt fokus på görandet och låter det som finns i den djupare källan flöda fram i skapande.
Det är inte så att livet rinner oss ur händerna om vi gör ingenting, det är när vi ständigt måste vara sysselsatta med någonting, bara av ren besatthet, som livet försvinner.
Att göra ingenting betyder ju inte att vara sysslolös, det är det omöjligt att vara, utan det betyder helt enkelt att sysslandet inte är ett tvångsmässigt någonting.