Det är vinternatt. Mörker.
Jag stiger upp, trevar mig fram till strömbrytaren och tänder lampan.
Plötsligt är mörkret borta ur rummet.
Ljuset övervinner mörkret.
Ser mig omkring i världen, och hur människor febrilt försöker bekämpa mörkret med mörker.
Vilken fåfäng aktivitet, vilket slöseri med livets energi.
Hur goda intentioner man än må ha, om man utför dem i mörker kommer de inte att ge annat än mera mörker.
Man är inte medvetna om att i sina försök att komma åt mörkret kryper man själva ner i den mörka grottan.
Den mörka grotta som finns inom var och en av oss.
Mörkret kan inte bekämpas, det är som att slåss med spöken.
Det är endast genom att tända ljus vi kan få bort mörkret.
Ljuset finns aldrig längre borta än hos oss själva. Vi bär alltid ljuset med oss.
Medvetenhetens ljus, medkänslans ljus, kärlekens ljus, förståelsens ljus, glädjens ljus.
Först när vi hittar ljuset inom oss själva och låter det lysa kan vår värld bli upplyst, och mörkret har då inget annat val än att smita ut genom bakdörren.
Mörkret har ingen makt över ljuset, det är bara i avsaknad av ljus som mörkret kan härska.