Det sägs att vi människor speglar oss i varandra.
Det är sant.
Sådant vi ser i andra människor är sådant som finns hos oss själva.
Hur skulle vi kunna känna igen det om vi inte visste vad det var?
Mänskliga egenskaper är allmänmänskliga, och inte knutna till någon viss individ.
Att känna igen sin egen glädje hos andra är kanske inte så svårt, men när det kommer till de mörkare sidorna vi ser hos andra vill vi inte gärna erkänna att dessa finns också hos oss.
Men om vi verkligen är allvarliga med att lära känna oss själva måste vi acceptera att även vi bär inom oss mörka sidor.
Det är inte så att en del människor är goda och andra onda, utan både det goda och det onda finns inom var och en av oss.
När vi blir medvetna om att det vi ser hos andra i själva verket bara är en spegelbild av det som finns hos oss själva kan vi lära känna den vi är på ett helt nytt sätt.
Den medvetenheten låter oss också acceptera både oss själva och andra, för ju bättre självkännedom en människa har desto lättare har hon att acceptera andra människor precis sådana de är.
Därför att med självkännedom följer ofrånkomligen en insikt om den egna ofullkomligheten, och den som inser sin egen ofullkomlighet kan omöjligen kräva fullkomlighet av en annan.