Fick för en tid sedan frågan vilken som är den vackraste platsen jag sett under vandringen.
Mitt svar var den plats jag startade ifrån.
Nästan genast hörde jag en inre röst som frågade; har du glömt skönhetens verkliga källa?
Den sanna skönheten finns inte i någon plats, den finns hos oss.
Vi bär den alltid med oss, men är så sällan medvetna om den.
Det finns skönhet överallt, om vi bara ser på verkligheten med skönhetens ögon.
Människan i dag är så fokuserad på det negariva, det kommer till oss från alla håll och vi suger i oss av det, skapar problem och missnöje.
Världen ser inte ut på ett visst sätt, hur den ser ut beror på med vilka ögon vi ser på den.
Kan vi öppna de skönhetens ögon vi bär inom oss kommer världen att visa sin skönhet för oss.
Överallt.
Vi lever i en vacker värld.
Att vandra i denna sköna verklighet är ett sätt att uppleva den.
Har haft en lugnare dag i dag, men ändå vandrat på från Viana via Logrono…
…genom ett parkområde och Navarrete till kvällens destination Sote.
Ett ställe som ligger lite vid sidan om vandringsleden, men här finns ett litet privat härbärge.
Trodde att jag kanske skulle vara ensam här, men har fått sällskap av en kvinna från Tyskland och en man från Brasilien.
Tre personer är ändå lugnt.