Att vara eller inte vara, var Hamlets fråga.
Att vandra eller inte vandra, är min fråga.
Benet har nog blivit bättre, jag känner sällan av det då jag går nu. Men det är fortfarande lite ömt vid massage.
När jag startade vandringen fick jag medskickat texten till Nordmans låt Vandraren.
Refrengen går så här:
Det gör ont men gå ändå, du kan alltid vända om.
Det gör ont men gå ändå, du är här och kom hit som en vandrare.
Jag är här och kom hit som en vandrare, ska jag gå trots att det gör ont? Jag kan alltid vända om.
Men det är skillnad på ont och ont. I början av vandringen gjorde det också ont, men då var det på grund av ovanan.
Då var det bara att gå på och övervinna smärtan. Nu är det en skada, och den kan förvärras om jag går.
Skador behöver läkas för att vi ska kunna fortsätta.
Sånt är livet också. Det ger oss alla utmaningar som gör ont, men som gör att vi växer och blir starkare om vi möter och går genom dem.
Ibland får vi sår som behöver tid för att läka.
Vad vi däremot inte kan göra i livet är att vända om. Där finns bara en riktning och det är framåt.
Just nu sitter jag här med frågan; vandra eller inte vandra?
Jag vet inte om benet är i sådant att jag vågar ge mig av. Har ändå varit inne på att gå i morgon, allt är redo, nya skor, tvättade kläder och så vidare, men det kan bli först på söndag också.
Och i min situation kan jag ju alltid vända om
…vilket inte är helt sant.
För även om jag skulle tvingas avbryta kan jag inte gå tillbaka till det gamla, utan endast framåt i en annan riktning.
Ännu så länge är min riktning ändå söderut mot Gibraltar.