På tal om tid i förra texten. Så här har jag beskrivit mig själv i samband med de två böckerna baserade på FramStegen;
En helt vanlig gränslös och tidlös individ som vandrar genom livet med kroppen på jorden och själen i universum.
Vad betyder det?
Det betyder att grunden i att vara människa är att inse sin vanlighet.
Jag har flera gånger skrivit om vars och ens unikhet, och vi är alla fullkomligt unika, men samtidigt är vi så vanliga.
Allt det här med att vi försöker vara extra speciella är bara ett sätt att försöka placera oss högre än andra, att placera oss på en piedestal för andra att beundra. Det är ett utslag av självcentrering, ren egoism, och ett tecken på mindervärdeskomplex mera än någonting annat.
Det mest speciella är faktiskt att vara helt vanlig, att vara den man är. Det är en svårare konst än att lära sig allehanda trick att uppträda med.
Att vara vanlig betyder ändå inte att vara begränsad. Vi är förvisso fysiskt begränsade till vår kropp, men samtidigt har vi en själ som är både tidlös och gränslös.
Den som någon gång upplevt det vet att det inte alls är något konstigt, utan något fullkomligt naturligt. Det är helt enkelt så vi är skapade.
Det här är väldigt lätt att ”se”. Gå ut på en promenad, eller bara annars gå ut, och upplev det, den gränslösa verkligheten som finns där, den som sträcker sig ut i oändligheten. Det är inte så att vi existerar separat från allt det , utan vi är en del av det, var och en av oss.
Kroppsligt är vi individer och bundna till jorden, men själsligt är vi alla delar av det stora hela, den allomfattande själen, universum och därmed gränslösa.
Så våra försök att vara extra speciella är inget annat än försök att sätta oss själva över den gränslösa verkligheten. Vilket i slutändan naturligtvis är att lura sig själv. Att vara helt vanlig är att inse sin del i denna verklighet, sin samhörighet med den.
Sedan är det en sak att förstå det här som en idé, men det blir vår verklighet först när vi kan uppleva det som den vi är.