Fröet till den här texten föddes ur ett par vargaögon, i en musikvideo baserad på Vargasången ur Astrid Lindgrens berättelse om Ronja Rövardotter.
Där i en närbild av vargen kunde man i dess ögon ana en glimt av naturens djupa intelligens.
Fick själv för några år sedan se detta för våra förhållanden mäktiga djur, vilket har sin plats i naturen men vilket vi bör ha respekt för, i vitögat då jag i samband med ett reportage fick gå in i vargarnas inhägnad på Skansens djurpark i Stockholm. Det var i och för sig under skyddade förhållanden tillsammans med djurskötare men ändå en närkontakt med djuren.
Från vargaögonen i videon vidare till sociala medier, och ett sammelsurium av allt från ytlig mänsklig kunskap till ren mänsklig dårskap, men där det också finns ett och annat korn av naturens djupa intelligens.
Märkligt förresten att det behövs en video och vargaögon för att öppna ens ögon för något som är ständigt närvarande, här och nu, för alltid och för evigt.
Det finns en djup intelligens i naturen, en intelligens vi människor självklart också är en del av. Det är tack vare den vi överhuvudtaget finns till, och som våra kroppar och allt möjligt annat fungerar som av sig självt.
Under hundratusentals år har vi människor levt och utvecklats i samklang med den här intelligensen, i insikten om att naturen och vi är ett och detsamma. Och inte bara jordens natur, utan hela universum. Vi visste att rena vattendrag och en ren natur överlag var en förutsättning för vår hälsa, och vi visste att naturen förser oss med mat och medicin om vi bara samarbetar med den.
Men i något skede tappade vi kontakten med naturen och därmed också med verkligheten, och började tro att mänsklig kunskap är något högre än naturens intelligens.
Vi placerade människan högre än naturen, vilket är ren ointelligens.
Det är där vi är i dag, då vi försöker möta livet och dess utmaningar med ytlig mänsklig kunskap, för hur mycket vi människor än gräver ner oss i något viss fenomen eller hur mycket vi än studerar det ena eller det andra kommer den här kunskapen aldrig att bli annat än ytlig.
Det vill säga så länge den inte står i samklang med naturens djupa intelligens.
Vi har under de senaste några hundra åren gått allt längre bort från den här intelligensen, från verkligheten, och det är precis som det ska vara.
Vi behöver ibland gå vilse för att inse vad som är sant och rätt. Förr eller senare kommer naturens djupa intelligens att kalla oss tillbaka hem.
Därför att den här intelligensen inte är något som finns någonstans där ute, utan den är själva grunden i den vi är.
Den är grunden för all verklig förståelse, utan den är all vår förståelse ytlig.
Det är naturens djupa intelligens som bär den sanna kunskapen, den sanna förståelsen, den är alltings källa.
Och den är alltid tillgänglig för oss, bara vi gör oss tillgängliga för den.