Ur förra texten;
För vad är det vi söker? Vad är det enda vi verkligen söker, oavsett om vi är medvetna om det eller ej?
Oss själva.
Det är det enda vi alltid har med oss. Nu och för evigt.
Så i själva verket söker vi det vi redan har. Vi bara inte ser det. Därför att vi gått vilse.
För att låna föregående visdomsord;
En del människor går vilse så länge att de glömmer hur det var att vara sig själv. Finn dig själv igen.
– Okänd
Det gäller de allra flesta människor, att vi går vilse så länge att vi glömmer hur det var att vara oss själva.
Det finns två punkter i livet då vi människor är jämlika, födelsen och döden. Vi föds förvisso in i olika situationer, men vi är jämlika ur den synvinkeln att ingen under sin första levnadstid kan vara något annat än sig själv.
Vi har då ännu inte nått det stadiet att vi kan låtsas. Som små barn är vi äkta.
Det är först när vi börjar påverkas av och ta till oss vår omgivning som vi går vilse, eller rättare sagt leds vilse av andra vilsna människor. Därför att vi ännu inte har tillräcklig förståelse för att inse att de leder oss bort från oss själva. De gör det inte av elakhet, utan för att det är så de själva en gång i tiderna blivit ledda.
Den här vilsenheten gör att vi upplever livet som oroligt, konfliktfyllt.
Att bli medveten om att vi är vilse är första steget mot att hitta hem. Hem till det barn vi var innan vi leddes vilse.
Det betyder inte att bli barn på nytt, utan att återfinna den äkthet vi hade som litet barn. En äkthet som är själva grunden i den vi är och som alltid finns kvar någonstans inom oss.
Det finns en äkta version av oss alla, och innan vi återfunnit den kommer livet aldrig att ge oss ro.