Med tanke på de två föregående inläggen kan jag med fog ställa mig själv frågan; är jag religiös?
Svaret är tveklöst; Ja!
Sedan kan jag också ställa frågan; är jag troende?
Svaret är ett lika tveklöst; Nej!
Min religiositet utgår från den allomfattande kraften, och den är inget jag tror på, utan den är något jag upplever som en högst levande verklighet.
Religiös också därför att såvitt jag kan se är varje människa en religiös varelse. Inte religiös i den bemärkelsen vi i vanliga fall förstår det, utan religiös i den bemärkelsen att vi alla är delar av den stora kraften, vilken är detsamma som livet självt.
Vi är andliga varelser, för att använda ett annat uttryck. Andligheten är en av våra två dimensioner, den osynliga dimensionen, där kroppen och sinnet utgör den andra, den synliga, dimensionen. Och där den andliga dimensionen är den grundläggande.
Vår religiositet, eller andlighet, är lika unik och individuell som var och en av oss är som individ, och lika intim som kärleken. Den kan därför utövas endast direkt genom oss själva, inte genom någon annan eller genom något kollektiv. Den är en gränslös egenskap, som inte kan begränsas med någon etikett.
Liksom ingen annan kan leva livet åt oss eller förälska sig i vårt ställe, kan ingen annan heller utöva andligheten åt oss. I själva verket är att leva detsamma som att utöva sin andlighet, dessa två kan inte separeras från varandra, det kan förresten inte kärleken heller.
Religiositeten är alltså inte bunden till någon organiserad religion, utan den är individens direkta upplevelse av livet som det är.