Konsten att kunna vara tyst då man inte har något att säga.
Varför är vi så rädda för tystnaden?
Där två eller fler människor möts blir tystnaden snabbt något obekvämt om ingen säger något.
Ja, vi kan inte ens tillbringa tid i vårt eget sällskap i tystnad nuförtiden.
När jag inte skrivit något på någon dag börjar jag känna en viss stress, jag borde publicera något.
Varför då?
Bara för att uttrycka ord för ordens egen skull? Eller för att jag tror att folk sitter och väntar på att jag ska skriva? Vilken fåfäng tanke i sådana fall.
Vår rädsla för tystnaden gör att vi producerar en massa onödiga ord, i stället för att låta tystnaden förmedla det som verkligen behöver uttryckas.
Det betyder att vi måste våga vänta, för om något verkligen behöver uttryckas i ord kommer orden till oss då de behövs.
Men vi har inte tid att vänta i dag, för vi tror att världen och livet springer ifrån oss. Trots att det är vi som springer ifrån livet.
Det är en konst att kunna vara tyst om man inte har något att säga, men det är också en konst att använda orden konstruktivt då vi en gång säger något.
Det är konster som få behärskar.
Tystnaden är inte vår fiende, den är en av våra bästa vänner om vi vågar lita på den.