Det är mycket dong i Vietnam.
Pengarna heter dong.
Huvudorten på Phu Quoc heter Duong Dong.
Den båt som transporterade mig från Phu Quoc till fastlandet hette Superdong.
Det var på måndag morgon. En minibuss hämtade upp mig vid hotellet 7.15 på morgonen för transport till båten.
Jag hade beställt en tvådagars tur med buss som skulle ta mig till Ho Chi Minh staden (Saigon) med stopp i Cantho den första natten.
Det visade sig att det inte var någon gruppresa, utan människor var på väg åt olika håll men samlades för gemensam transport olika sträckor.
Den tur jag valt tog mig till Rach Gia på fastlandet. Båtfärden tog 2,5 timme i anspråk i lätt gungande i småhöga vågor, och med Rambo som underhållning på film och en och annan illamående medpassagerare.
I hamnen mötte en man upp som visade mig den buss jag skulle ta till busstationen för vidare färd.
Rach Gia är ingen liten byhåla. Det tog en halvtimme från båtterminalen till busstationen i normal vietnamesisk stadstrafik.
Där var det en och en halv timmes väntan på bussen till Cantho.
Några män, de flesta äldre, i uniform fungerade som stationsvärdar och var måna om att passagerare kom på rätt buss.
Bussen visade sig vara en reguljär buss med enbart lokalinvånare förutom ett par från Tyskland och jag.
Färden tog 3,5 timme i sådär 50 kilometer i timmen, mestadels med en flod (Mekongfloden?) vid sidan av vägen.
De flesta medpassagerarna sov, men jag satt och tittade ut genom fönstret och fascinerades.
Hela vägen kantades av plåtskjul, försäljning, människor, djur. Ja, liv helt enkelt.
Efter en natts sömn på hotell var det i går förmiddag dags för den utflykt som ingick i turen. Nu förvandlades det hela till en grupptur. Mera om den separat.
Tillbaka till hotellet vid lunchtid. Sedan väntade en fyra timmars bussresa till HCM, men nu med en chartrad buss. Hastigheten var dock ungefär densamma som dagen innan, beroende på trafiken och vägens skick.
De flesta medpassagerare läste, någon satt med en surfplatta, någon sov.
Jag fortsatte titta ut och fascineras.
Och sedan hände det som bara kan hända på sådana här resor.
Vi hade kommit halvvägs och tog paus för att de som behövde skulle få gå på happy room (lyckliga rummet). Så här långt hade vi varit cirka 15 personer i den ganska stora bussen.
På parkerningen där vi stannade stod en mindre buss.
Plötsligt när vi skulle åka vidare var vi dubbelt fler i bussen. Och den mindre bussen var ändå nästan full. Hur hade alla de här rymts med där tidigare?
Fram till HCM kom vi i alla fall lyckligt, och lyckligt började det även här. Det visade sig nämligen att bussen stannade på precis den gata som det hotell jag bokat rum på ligger.
Och tack vare att tre av de nypåstigna på bussen var från Sverige, och de kom att sitta bredvid mig och de hade bott i staden redan en tid så kunde de visa mig rätt håll på gatan dessutom.
En sak har de två dagarna i buss åtminstone lärt mig. Om jag någon gång får idén att vandra genom Vietnam behöver jag inte oroa mig för maten.
Det är nästan aldrig mer än högst några hundra meter mellan försäljare av mat eller frukt.