När man skriver texter som de två föregående, om kvinnligt och manligt, och andra ämnen som människor är känsliga för får man vara lite försiktig.
Jag tvekar, ska jag publicera eller inte?
Dagens människa verkar ha extremt långa tår, så nästan oberoende hur man bär sig åt kommer man att trampa någon på tårna.
Spända är de också, människorna, som överspända fiolsträngar.
Det behövs bara ett drag för mycket med felan så brister det för dem, och för många är det inte så att de reagerar med ett enkelt bemötande av det som de anser fel, utan det kommer totalt utdömande.
Det idiotförklaras både till höger och vänster.
Man tar saker och ting, och framförallt sig själva, på så stort allvar.
Det är i grund och botten en fråga om att känna sig själv. Ju bättre en människa känner sig själv desto lättare kan hon skratta åt sig själv.
Det är positivt att man är engagerad, men att gå omkring och ständigt vara som en överspänd fiolsträng kan inte vara hälsosamt.
Slappna av, våga se på dig själv med lekfullhetens ögon.
Vi har alla någonstans inom oss ett sinne för humor. Humorsinnet.
Om vi åtminstone för någon stund varje dag kunde klä av oss allvarets högdräkt, och dra på oss humorns mer lätta klädnad skulle våra liv bli så mycket enklare och roligare.
Tvekan får ge vika. Jag publicerar. Det bereder mig trots allt ett visst nöje, och ska man inte våga skriva något bara för att man är rädd för vad människor ska säga är det alldeles nödvändigt att skriva, för att komma över sin rädsla.
Om det sedan råkar beröra någon öm tå eller få någon sträng att brista är det ändå inte orden i sig som gör det, utan den här överkänsligheten finns redan hos mottagaren och bara väntar på att få något att reagera på.
Är det inte orden är det något annat. Impulsiv reaktion är överkänslighetens uttrycksform.
Dra in tårna, lossa på strängarna och skratta åt dig själv. Det är uttryck för självkännedom.