Det finns även goda sidor med stora omvälvningar och turbulens i världen. Det får en att se huruvida man står på en stabil grund eller på en svajig grund.
Vi kan se det här som avkastning på investerat kapital. Ja, inte ekonomiskt kapital, vilket en del har att investera och andra inte, utan förtroendekapital, något vi alla har.
I stort sett kan vi se att det finns två sätt att investera sitt förtroendekapital.
Vi kan investera det i oss själva, vilket inte betyder i vårt ego, utan i vår inre styrka, i praktiken i det gudomliga och livet självt.
Eller så kan vi investera det i yttre fenomen som makten och auktoriteter (och för tydlighetens skull kan sägas att jag så gott som alltid räknar in massmedia i makten).
För egen del investerade jag förtroendekapitalet i mig själv, och har haft god avkastning. Min grund har aldrig någonsin varit starkare än den är i dag, och turbulensen har bara förstärkt den
…och det handlar inte om tro och övertygelse, utan om tillit och medvetenhet.
En stark inre grund gör en inte oemottaglig för vad som händer i det yttre men det kan uttryckas så här
…att vara beredd på allting, men inte rädd för någonting. Vi vet aldrig vad livet har i beredskap för oss, och det är inte skrämmande utan det är helt enkelt så det fungerar.
För dem som investerat sitt kapital i makten och auktoriteterna ser grunden betydligt svajigare ut, även om många ännu inte förstår vad som är på gång
…att den grund man investerat i håller att ramla samman under ens fötter.
Det är helt förståeligt att man inte vill se att dem man satt hela sin tillit till sviker en. Vad ska man göra när hela ens förtroendekapital går upp i rök? Det kommer att bli fritt fall för många.
Vi är mitt uppe i en förtroendekris som är värre än någon ekonomisk kris vi upplevt.
Det är helt enkelt ett faktum, även om många fortfarande inte ser det.
De som satsat fel bör dock inte dömas, utan i medvetenheten ingår insikten att alla har sin egen väg att gå, och att ingen kan se det man inte ser. Var och en vaknar upp och får insikter i sin egen takt. Och alla måste gå genom sina egna prövningar, det är så vi lär, och det är via prövningar vi får styrka.
I bästa fall en ödmjukhetens styrka, inte en arrogant sådan.
Ju mera medvetenheten och den inre styrkan växer desto mindre blir behovet att döma andra, därför att man önskar den samma stabila grunden och tryggheten åt alla.
Vi är inte här för att döma varandra, vi är här för att stöda varandra, inte påtvingat stöd, utan bara att finnas där vid behov.
Det betyder inte att vara undfallande, utan att stå för det sanna och rätta, även när det är obekvämt.
Det är en av de största gåvorna vi kan ge våra medmänniskor.
——-
Besök gärna Watcher on the Hill på Telegram, för förtroendefulla delningar från världen.