I går kväll skrev jag färdigt en artikel som jag skickade till en tidning. En mening i artikeln löd;
Teoretisk utbildning utan praktisk anknytning är meningslös, det är inget annat än tidsfördriv.
Den meningen kom för mig i samband med den här historien.
Det var en gång en forskare vars far var emot hans arbete och ansåg det vara slöseri med tid.
”Det är bättre att bli läkare, det är mera praktiskt och du kan hjälpa människor.”
Slutligen lät sig sonen övertalas och blev läkare. Hans första patient led av lunginflammation. Läkaren tittade i sina böcker för han var en abstrakt tänkare och teoretiker. Patienten blev otålig och undrade hur länge han skulle behöva vänta.
Forskaren som nu arbetade som läkare svarade,
”Jag tror inte det finns något hopp. Du kommer att dö. Det finns inget bot; sjukdomen har gått för långt.”
Patienten som var skräddare gick hem.
Ett par veckor senare passerade läkaren skräddarens arbetsplats och såg honom i arbete, frisk och full av energi. Så han sa,
”Lever du fortfarande? Du borde vara död vid det här laget. Hur kan du leva?”
Skräddaren svarade,
”Du sa att jag skulle dö inom en vecka så jag tänkte; Varför inte leva då? Bara en vecka kvar…potatispannkakor är min svaghet så från din mottagning gick jag raka vägen till ett hotell och åt trettiotvå potatispannkakor. Genast kände jag hur energin fyllde mig. Och nu mår jag hur bra som helst.”
Läkaren skrev genast ner i sin anteckningsbok att trettiotvå potatispannkakor är ett säkert botemedel för allvarlig lunginflammation.
Nästa patient råkade också ha lunginflammation. Han var skomakare. Läkaren sa,
”Oroa dig inte. Nu har botemedlet upptäckts. Gå genast och ät trettiotvå potatispannkakor, inte färre än trettiotvå och du kommer att bli bra, annars kommer du att dö inom en vecka.”
Efter en vecka knackade läkaren på skomakarens dörr. Den var låst. En granne sa,
”Han är död. Dina potatispannkakor tog livet av honom.”
Genast noterade läkaren i sin anteckningsbok att trettiotvå potatispannkakor botar skräddare, dödar skomakare.