Det är ganska intressant när man inser att här kan jag sitta och göra ingenting speciellt, och allting snurrar ändå på runt omkring mig, här, och i världen, och i universum. Allting går på, utan att jag aktivt ingriper i det.
Det är samtidigt både förtröstansfullt och skrämmande.
Förtröstansfullt såtillvida att den här världens och alltings fungerande inte hänger på mig.
Skrämmande såtillvida att det visar hur obetydlig jag är.
Men förvisso är det så att vi är obetydliga varelser i den här världen.
Här i dag, borta i morgon.
Det gäller oss alla, oberoende av vilken till synes viktig eller oviktig position vi har i det mänskliga skådespelet.
Den dag vi är borta fortsätter livet i stort som om ingenting hade hänt.
Även om du har en till synes mycket betydelsefull position kommer du en dag att ersättas av någon annan. I själva verket; ju viktigare position du har i världen desto mindre betydelse kommer din frånvaro att ha, därför att det finns hundratals, kanske tusentals, andra villiga och kapabla att fylla din plats.
En mor eller en far har en mycket viktigare uppgift, i det att de är mer svårersättliga, än en president eller annan ledande figur.
I slutändan är det ändå enbart i vår egen tillvaro vi är oersättliga, människor kommer och går men livet och världen fortsätter sin gång.
Om vi verkligen ser verkligheten som den är, att det stora hela är så mycket större än vi kan förstå kan vi få en liten insikt i hur små och obetydliga vi är.
Ju mindre vi gör vår värld desto betydelsefullare blir vi. Det är kanske därför så många människor väljer att leva i en begränsad värld, därför att där får deras ego utlopp för sin existens. Egot lever på att uppfattas som viktigt.
Därför kan det sägas; om du uppfattar dig själv som en mycket betydelsefull person lever du sannolikt i en ganska liten värld.
Ju större värld du lever i, ju mera av verkligheten du kan omfatta desto obetydligare blir du. Det är en av livets paradoxer, att ju obetydligare du upplever dig själv desto större kan du uppleva tillvaron.
Vi är så oerhört små och obetydliga.
Ändå skulle det stora hela sakna en del av sig självt om vi inte fanns.