Verkligheten är så stor, så stor. Oändlig.
Människan lever i en så pytte, pytte, liten del av verkligheten.
Hon ställer till med bråk och konflikter om de mest futtiga detaljer.
Och inte bara med andra, det största fighterna för hon med sig själv.
I andra stunder kan hon vara som en ängel, och hennes hjärta öppnar sig för det som finns framför henne.
Det finns en berättelse om en ung konstnär som ville fånga det gudomliga i människan, och han sökte en människa med det gudomliga i ögonen som han kunde porträttera.
Han sökte både vitt och brett, och gick från plats till plats.
En dag fann han en fåraherde vars ögon utstrålade just denna gudomlighet, och han lät göra ett porträtt av herden.
Tavlan duplicerades i tusentals exemplar och folk köpte den och hängde den på sina väggar. Utstrålningen från herden var så stark.
När konstnären blivit äldre beslöt han sig för att göra också ett porträtt av människans onda sida, av djävulen i människan.
Igen sökte han en person med de rätta egenskaperna, en människa vars hela väsen andades ondska.
Han sökte vitt och brett, och gick från plats till plats.
Till slut fann han en man i ett fängelse, en man som begått många mord och vars själ var svart som vinternatten.
Han målade ett porträtt av mannen, ett porträtt som utstrålade ondska.
När målningen var klar höll han upp den bredvid målningen av den gudomliga herden.
I det ögonblicket började mannen i fängelset gråta.
Du känner inte igen mig, det har gått tjugo år, men nu kan jag inte hålla mig längre. Den herde som du målade för många år sedan var jag. Någonting hände med mig och min mörka sida tog över.
Sådan är människan. Det är sällan de mest extrema i våra båda sidor tar över, och vi utstrålar gudomlighet eller ger utlopp för det mest destruktiva inom oss.
De flesta lockar endast fram den lindrigare bråkstaken eller den snällt godhjärtade inom sig, men inom var och en av oss finns också de kraftfullare djävulen och gud, och ingen människa kan säga sig känna sig själv innan hon är medveten om det.