Om någon tror att Vandringen är något glamoröst, och enbart tjosan, hejsan kan jag säga att så är det inte. Den är inte heller en enda lång plåga.
Vandringen är som livet i stort, det går upp och det går ner. Och då syftar jag inte på den fysiska vägen utan på vandringen som upplevelse.
Har jag någon gång under den första etappen funderat på att avbryta och strunta i allt?
Javisst, den tanken har funnits där under tyngre stunder.
Dock inte så att jag på allvar övervägt att följa den, för den uppvägs mer än väl av de lättare stunderna.
För så är det med allt vi gör, ibland går det lättare, ibland tyngre.
De lätta stunderna går vandringen som av sig självt, och de tunga stunderna är det bara att gå genom.
Allt handlar om att kunna möta och acceptera alla stunder av vandringen, för både det lätta och det tunga hör till.
Det är alla dessa stunder tillsammans som gör vandringen till en helhetsupplevelse.
I dag är det vilodag i Stockholm.