Med risk för att göra någon upprörd av innehållet, eller uttröttad av längden, men så här i dag;
Det vi ser i världen i dag i coronavirusets fotspår med hårda åtgärder från makthavare gentemot medborgare kan ses som ett utslag av något som jag försökt framhålla i en del texter (främst på annat håll än här på bloggen).
Kärnan i det hela är att det vi kallar demokrati i dagens värld, den representativa demokratin, i själva verket är ett förmyndarskap, där människor lämnar över en stor del av sina liv i händerna på okända makthavare.
Politikerna är bara en liten del av makten, den största delen av makten är dold i form av tjänstemän, ekonomiska ledare med mera, och även om vi tror att vi känner politikerna för att de framträder i offentligheten vet vi i grund och botten nästan ingenting om dem.
De flesta människor har till och med väldigt liten kännedom om sig själva.
Det är mer eller mindre ofrånkomligt att ett förmyndarskap förr eller senare övergår i auktoritetsstyre med utövande av våld i någon form. Det är inbyggt i själva systemet.
När vi ger bort ansvaret för styret få vi finna oss i att det är dem vi låter styra som bestämmer vart vi åker. Det är som att vi sätter oss i baksätet på bilen, och låter någon annan ta ratten. Vi kan säga vad vi vill, men det är den som sitter vid ratten som avgör vart bilen styr.
Beslutsfattarna hyllas nu för sina beslut i anslutning till virussituationen, men deras beslut grundar sig inte i första hand i handlingskraft, utan snarare i ren och skär rädsla.
Därför att de vet att de inte har någon makt i sig själva. Hela deras makt grundar sig på att massan av människor ger dem makten. De är livrädda för att massan ska syna deras kort och avslöja bluffen.
På så sätt är det massan som har makten, men det är nödvändigt att hålla den i okunskap om det. Därför är det viktigt för makten att se till att människor inte lär sig att stå på sina egna ben.
Att skaffa föda för dagen, överleva, föröka sig och sådana grundläggande saker är inte att stå på egna ben. Allt det klarar hela den övriga naturen med avsevärt mindre besvär än människan.
Att stå på egna ben innebär att göra sig fri från de mentala bojor som förslavar oss, att sluta leva under andra människors föreställningar. Det innebär att lära sig att tänka själv, att se med egna ögon, bilda sig sin egen uppfattning om saker och ting och så vidare.
Vi kan inte leva livet genom någon annan än oss själva, vi kan inte se och förstå saker och ting genom någon annan än oss själva.
Men vi får aldrig lära oss att ta eget ansvar. När vi är barn är det föräldrarna som säger vad vi ska tänka och göra, i skolan är det lärarna, i arbetet chefen, i samhället myndigheter och andra makthavare, i det andliga kyrkan och liknande institutioner.
Vi ”uppfostras” (både barn och vuxna) till att vara slavar under andras intressen. Var i allt detta kan vi finna oss själva?
Självfallet kan vi ändå inte plötsligt lägga över ett ansvar på människor som är oförberedda på det, förmågan att ta ansvar är något som måste växa fram hos var och en.
Världen fungerar som den gör, och naturligtvis kan vi inte gå in och förändra den som vi vill. Det vi kan göra är att förändra oss själva, lära oss att se med våra egna ögon, ha modet att följa vår inre röst. Jo, det finns en sådan.
Det är varken egoism eller lathet. Människans världsbild i dag är inte heliocentrisk (kretsar kring solen), den är egocentrisk (kretsar kring människan), där människan placerat sig själv i centrum, med ständigt ökande krav och begär, utan ansvar, det är höjden av egoism. Och att bara slaviskt följa andras order, att i bekvämlighet följa gamla vanor och rutiner, göra som andra säger, göra som andra gör, det är höjden av lathet.
Det kanske största problemet med oss människor i dag är att vi lever hela livet i vår tankevärld, vilket begränsar vår verklighet till det vi kan tänka. Och det är inte mycket det. Vi inser inte att vi är del av något oändligt mycket större, där till och med vårt heliocentriska solsystem bara är en liten detalj.
I den begränsade tankevärlden kan maktutövningen inte utgå från annat än rädsla och maktambitioner, vilket gör att det vi åstadkommer är kaos, konflikter och splittring. När vi inser att vi är en del av något större och inser att allt hänger samman och att allt är beroende av allt annat, då kan kärlek och medkänsla bli grunden för vår gemensamma samlevnad.
För det är ju vad allt handlar, vår gemensamma samlevnad på denna lilla planet i den stora rymden.
Då spelar det ingen roll om vi tror på det här eller inte, verkligheten fungerar inte genom tro, den fungerar som den gör oavsett om vi tror på den eller inte. Det handlar inte om att tro, det handlar om att förstå.
I den förståelsen ingår att inse att vår frihet som människor står i direkt proportion till vårt ansvar. Ju mera av ansvaret för vårt liv vi lägger i andras händer desto mindre frihet har vi. Endast i totalt ansvar finns total frihet.
Samtidigt är allting precis som det ska vara, vår frihet och vårt ansvar kan aldrig förverkligas i högre grad än vår medvetenhet om dem.
Det är bara det att vårt begär efter bekvämlighet är större än vår längtan efter frihet. Bekvämligheten kan andra ge oss, bara vi underkastar oss deras vilja, men friheten kan vi bara nå genom oss själva, genom att underkasta oss ansvaret. Och det kan vara väldigt obekvämt.
Jag vet inte, men hur jag än vrider och vänder på saker och ting och fenomen i den här världen finns det två saker som alltid återkommer
…att allt utgår från oss själva
…och att allt är paradoxalt, kan ses på flera sätt. Det finns inget som är fullkomligt entydigt.
Förutom verkligheten, den är alltid exakt som den är. Föränderlig och oföränderlig på samma gång. Paradoxalt nog!