Den dagen vi slutar förvänta oss att människor ska vara som vi vill att de ska vara, den dagen vi accepterar människor som de är, den dagen vi inser att våra problem med andra människor inte beror på de andra människorna, utan på oss själva, den dagen upphör de allra flesta av våra problem med andra människor.
Det är varken vår rätt, eller ligger i vårt intresse att försöka förändra andra.
För om vi anser oss ha rätt att försöka förändra andra, ger vi andra rätt att försöka förändra oss.
Och hur många av oss tycker att det är okej att andra säger åt oss hur vi ska vara?
Om någon försöker göra det protesterar vi, men samtidigt anser vi oss själva ha den rätten gentemot andra. Vad är det om inte arrogans och översitteri? Vem är vi att säga hur andra ska vara?
Det här leder till politik, maktspel, både i det stora, i samhället och världen, och i det lilla, inom familjer och mellan individer, där vi försöker manipulera varandra för att få andra att passa in i vår förväntan på dem.
Och ingen tillåts vara sig själv.
Vårt umgänge med andra människor förbättras inte med att vi försöker förändra varandra, det förbättras den dag vi förändrar vår egen syn på och inställning till andra.
När vi accepterar människor som de verkligen är, utan att försöka förändra dem att passa in i vår modell, kommer de av sig själva att förändras.
För en människa som blir accepterad för den hon är kommer ofrånkomligen att förändras i en positiv riktning, därför att varje människa innerst inne söker acceptans.
Dessutom är det omöjligt att förändra en annan människan på djupet, i alla fall med tvång, med acceptans kan det vara möjligt, men då sker förändringen inte på grund av förväntan utan tack vare den frihet som öppnas.
Det är inte bara det att vi slipper problem med andra människor om vi låter dem vara som de är, vi öppnar samtidigt dörren till en gemenskap.
Men för att det här ska vara möjligt behöver vi först inse att alla våra förhållanden till andra människor grundläggs inom oss själva.