Kollade i går kväll på bilder av vilda växter från vandringen.
Det underbara med vilda växter är just att de är vilda. Ostrukturerade. De växer där de växer, och de växer på det sätt de växer. Olika vilda växter växer sida vid sida.
Se på en sommaräng med sju sorters blommor. Vilken skön syn.
Vi människor är också i grund och botten vilda växter, men vi har utvecklat ett sådant behov av att ordna allt i prydliga rabatter, i prydliga rader, vart och ett på den plats där vi tycker att det borde vara.
Och det värsta av allt, att plocka och pynta i buketter. För då vi klipper, bryter eller på annat sätt lösgör något, en växt, en blomma, en människa, från dess rötter tar vi livet av det. Inget kan leva utan rötter.
Vi har i den ”moderna” världen lyckats avskärma oss så långt från naturen och oss själva att det vilda har blivit något främmande och skrämmande.
Om vi inte kan njuta av det vilda i naturen, om vi inte kan se och släppa loss det vilda inom oss själva, hur ska vi då kunna känna livet?
Därför att det är i det vilda livet lever.