Livet är orättvist säger man ibland.
Det är ett uttryck som så gott som alltid hänger samman med någon form av motgång.
Få är de som anser att livet är orättvist för att de har mera än andra av någonting positivt, eller för att de har det bättre än andra.
Kan livet vara orättvist?
Det betyder i sådana fall att du är orättvis.
För du och livet är inte två, utan ett och detsamma.
Vi människor är en del av livet.
Det är inte så att livet finns där ute någonstans, och vi finns här.
Vi är en oskiljbar del av livet. Det är samma energi som håller oss levande, som håller allt annat levande.
Vi kan inte separera oss ifrån livet, annat än möjligen i vår tankevärld och det är sådana tankar som ger upphov till uppfattningen att livet är orättvist.
I verkligheten befinner vi oss alltid mitt i livet, mitt i oss själva, här och nu.
Och var och en av oss befinner sig i sin egen unika situation, sin egen unika livssituation.
Det som gör att vi uppfattar den situationen som rättvis eller orättvis är att vi jämför oss med andras situation.
Vad som är rättvist och inte rättvist varierar från människa till människa, och från situation till situation.
Det finns inget för evigt givet svar vad som är rättvist eller orättvist.
Helt enkelt för att det här är uppfattningar skapade av en godtycklig varelse, människan.
Det har inget med livet i sig självt att göra.
Livet är varken rättvist eller orättvist. Det bara är.
Ändå finns det i människan och livet en inbyggd ärlig rättvisa. Och vad är den?
Jo en önskan om att allt och alla ska ha det minst lika bra som jag har det, utgående från sina egna förutsättningar och utan att påtvinga någon någonting.
Eller med andra ord; allas rätt till sin egen lycka, utan jämförelser med andras lycka.