En människa gör någonting orätt, ett fel, ett misstag.
Genast står mobben redo att kasta sig över henne. Och mobben är inte några outbildade vildar, utan helt vanliga människor. Där ingår allt möjligt folk, även så kallade intellektuella.
Hade det hänt för 200 år sedan hade människan i fråga genast hängts offentligt på torget, nu hängs hon i stället omedelbart på sociala medier.
Annars är det exakt samma sak.
Människan som art må ha förändrat sin yttre omgivning, men själv har hon i sitt inre inte förändrats ett dugg. Hon är fortfarande lika primitiv, låter sig styras av mobben och av tillfälliga känsloutbrott.
Samtidigt som hon tror sig vara perfekt och fullkomlig, oantastlig.
För skulle någon anklaga henne för att ha gjort ett misstag eller ett fel hittar hon alltid någon annan eller något annat att skylla det hela på.
Det här är de oantastliga människorna, de som sitter som överstepräster och domare och dömer sina medmänniskor.
Nu gäller det här inte enbart andra människor, utan vi har alla mera och mindre drag av det här.
Det hela bottnar i en närmast obefintlig kunskap om oss själva, vilket gör att vi inte har förståelse för varför människor gör sådant de gör.
Om vi kände oss själva skulle vi känna igen oss i den andra människan, i det orätta, i det fel och misstag hon gjort.
Då skulle vi inse att vi själva i olika situationer, om vi varit med om något som fått oss i obalans eller om vi annars bara haft en dålig dag, betett oss exakt likadant som den människa vi dömer.
Det har kanske inte tagit sig exakt samma uttryck för oss, men innerst inne är det samma typ av känsla vi upplevt och låtit gå ut över någon annan.
För att göra en anknytning till en med religion förknippad person är det här vad Jesus talade om, i uttrycket om att:
se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget.
Det vill säga att se små fel hos andra, men missa de stora felen hos sig själv, eller om man så vill; att förstora upp andras tillkortakommanden och förminska sina egna.
Allt handlar om självinsikt, självkännedom.
Ju mera fel vi ser hos andra desto större bevis är det på brist på självkännedom.
Ju bättre vi förstår oss själva desto färre fel ser vi hos andra.
Därför att då förstår vi både vår egen och andras ofullkomlighet, och kan acceptera att vi alla har bättre och sämre dagar, och att vi alla gör fel och misstag.
Det handlar om att se sig själv i spegeln, inte i spegeln på väggen, utan i verklighetens spegel, därför att den spegeln låter oss se oss själva som vi är.
Vi är inte oantastliga, vi är ofullkomliga. Låt oss acceptera oss sådana vi är.