För att fortsätta på temat jag är så glad att jag är jag, med tillägget
…och ingen annan.
Det är helt sant, och samtidigt inte sant.
För jag är också alla andra. Vi är alla förenade genom livet, genom livskraften. Ingen av oss är isolerad, utan vi samverkar ständigt med allt levande.
Vi kommunicerar alltid, med människor omkring oss, men också med djur och växter. Även om vi inte är medvetna om den här kommunikationen sker den likaväl.
Allt det vi ser, hör, upplever och så vidare sker inom oss, så det vi upplever hos andra människor, eller i övrigt i vår omgivning finns hos oss själva.
Vi upplever livet olika, men vi lever inte separata liv utan vi är alla förenade i det enda liv som finns, förenade av den allomfattande livskraften. Vi andas samma luft, lever under samma himmel, vandrar på samma jord.
Du kan gilla en annan människa eller ogilla henne. Det spelar ingen roll, ni är ändå sammanbundna av den stora kraften.
Det är dessutom i allmänhet så att vi lär oss mera av människor vi ogillar än av dem vi gillar, inte minst lär vi oss mera om oss själva av dem vi ogillar. Speciellt om vi är medvetna om att det vi ser hos dem finns inom oss själva. Det låter oss upptäcka sidor hos oss själva vi inte visste att vi hade, om vi bara vågar se dem.
Så jag är glad att jag är jag, och glad att du är du, men jag är också glad över att jag är du och du är jag, och att vi är vi, och att det egentligen inte finns någon annan.