Såhär i jultider betonas ensamhetens dilemma.
Ja, det är nästan så att ensamhetens förbannelse betonas mera än gemenskapens välsignelse.
Det är kanske inte så konstigt, för det finns få saker som skrämmer människan mera än ensamhet. Det beror till stor del på att människan i ensamheten tvingas möta sig själv, och trots all rädsla människan har för andra människor är man själv den människa man är mest rädd för. En människa som känner sig själv är inte rädd för andra människor.
Det finns två slag av ensamhet, frivillig ensamhet och ofrivillig ensamhet.
Själv har jag valt den frivilliga ensamheten under den här tiden som kallas jul. Eller ensamhet och ensamhet, jag befinner mig i Stockholm så här finns mängder av människor.
Men man kan leva i och uppleva ensamheten precis lika mycket tillsammans med andra människor som utan dem. I själva verket kanske man kan uppleva ensamheten ännu mera i närvaro av andra människor, som alla verkar ha något sällskap.
Den ofrivilliga ensamheten kan uppfattas och verka som en förbannelse, och den framställs oftast som en sådan, men frågan är om inte det ständiga behovet av sällskap är en ännu större förbannelse. Det är för många närmast en besatthet.
Det ständiga behovet av sällskap, och det ständiga behovet av att prata, prata, prata är två av mänsklighetens största nutida sjukdomar.
Det finns en mängd olika sätt, grupper och andra metoder, för att försöka hjälpa människor ur den ofrivilliga ensamheten. Och dessa kan vara till hjälp, för stunden, men förr eller senare kommer ensamheten ändå emot igen.
Faktum är att det inte finns något annat sätt att bli fri från ensamheten än att acceptera den, och därmed omvandla den till något positivt. Det är bara det att vi är så inlärda med att ensamhet är något negativt, och vi har aldrig fått lära oss ensamhetens konst. Därför blir ensamheten som en kvarnsten om halsen, i stället för att leda oss till kännedom om oss själva.
För att bli frisk från sällskapssjukan och pratsjukan är botemedlet att överkomma sin rädsla för ensamheten och för sig själv.
Ett säkert tecken på friskhet är en människa som kan vara helt ensam med sig själv i tysthet. Det kan lika bra ske i närvaro av andra, men utan att dras med i allt det som sker omkring en.
En människa som inte kan umgås naturligt med sig själv i ensamhet kan inte heller umgås naturligt med andra människor.
Vi behöver sluta betona ensamhetens negativitet, baserad på vår egen rädsla. Det gör inget gott för någon. I stället behöver vi inse ensamhetens möjligheter.
Ensamhet utgör i själva verket grunden för vad det innebär att vara människa, för det är bara vi själva som kan fatta och leva med de stora och små beslut som livet ständigt för till oss.
Att kunna omfamna ensamheten är därför livets största välsignelse.