Världen, i sin mänskliga skepnad, är just nu inne i den största förändringen på kanske tusentals år.
Den här förändringen är ingenting nytt i sig, den har pågått i många år, men är på väg mot sin kulmen.
Det betyder inte att vi människor i oss själva måste förändras.
En rubrik för en tid sedan här lydde, Håll i er, för nu åker vi, men i själva verket åker vi ingenstans.
Eller rättare sagt;
…vi behöver inte åka någonstans.
Det vill säga om vi inser att vi alltid är där vi är. Även om vi fysiskt förflyttar oss är vi alltid där vi är
…och även om världen omkring oss förändras är vi i grunden densamma.
Våra tankar kan flyga och fara hit och dit, men vår medvetenhet är alltid där vi är.
Medvetenheten är vår inre stabilitet, den oföränderliga bakgrunden till alla förändringar.
För det måste finnas något oföränderligt som iakttar och är medveten om alla förändringar.
Det är den inre stillheten, den vi i grunden är.
Det har inget att göra med var vi fysiskt befinner oss, det handlar om vem vi innerst inne är.
Den som funnit sig själv är alltid hemma.
Alldeles oavsett vad som händer i världen har vi den här stillheten att stå på som grund
…och ju stadigare vi står på den grunden desto mindre kan världen rubba oss.