Livet är en evig början och ett evigt slut.
Allt som har en början har också ett slut.
Alla slut är början på något nytt.
Sådär går det på i all evighet.
Det första steget på vandringen var det första steget på slutet på den. Det sista steget på den kommer allt närmare, och det är det första steget på någonting nytt.
Det är det som gör livet spännande. Alla slut och all ny början.
Nådde mitt på dagen i dag Santiago de Compostela, och som jag skrev i går var planen att fortsätta vidare direkt.
Så blev det också, även om tanken på att stanna i Santiago en natt var ganska stark ett tag.
Men när jag väl kom underfund med vägen vidare från staden var det inte längre någon tvekan.
Då var det liksom bara helt klart att jag skulle fortsätta, även om jag var medveten om att det kunde bli en lång dag.
Det blev det också, drygt 40 kilometer till Negreira, men det betyder samtidigt att jag med två normala vandringsdagar ska klara av slutet av vandringen.
I dag har jag också blivit klokare vad gäller slutdestinationen. Tror jag. Jag har skrivit att jag ska gå till Kap Finisterre, men det är i själva verket till Fisterra jag är på väg.
Kap Finisterre är en halvö, med två huvudsakliga orter att vandra till, Fisterra och Muxia.
Det är till Fisterra, världens ände, jag är på väg.
Vandringen hade sin början i Pjelax, får sitt slut i Fisterra.
Där börjar någonting nytt….