Det här med att skriva om världen och alla dess fenomen
…det är ett säkert sätt att sätta sig själv i trubbel
…speciellt om man skriver sådant som stör den allmänna slummern.
Det var tal om mitt skrivande en dag, och just det här med att störa världen, om man säger så, och jag svarade;
Jag var så snäll som barn så jag måste ta igen det nu
…men det är inte riktigt sant, för det är fortfarande vänligheten och kärleken som styr det jag skriver, kanske är det bara det att snällheten mognat, och övergått i insikt om att godtrogenhet inte är detsamma som snällhet, och att vackra ord inte alltid kommer ur en vacker avsikt
…eller för säga det sista där med en biblisk liknelse, Djävulen använder vackra ord för att locka och förföra, medan Gud talar med sanningens tunga, och orden har skönhet även om de inte alltid är vackra. Omvandla det från det religiösa till världen och du kanske förstår
…och egentligen kan jag inte ens säga att det är jag som skriver, orden kommer till mig från en djupare källa och och formulerar sig mer eller mindre av sig själva, jag är bara ett verktyg för att förmedla dem
…bara jag är öppen och mottaglig för dem, och oftast kommer de när jag är avslappnad.
Men visst, ibland formuleras de på ett sådant sätt att jag tänker;
…det skulle vara så mycket bekvämare att bara vara tyst och låta saker och ting ha sin gång
…och leva ett stilla liv i skymundan
…för egentligen vill jag ju bara ha lugn och ro
…men samtidigt behövs också det där obekväma, att våga, för att fastna i det bekväma och bekanta är som att vara ett levande lik
…och om inte jag uttrycker det jag ser, vem skulle då göra det? Ingen annan kan uttrycka det jag ser, eller rättare sagt, det jag blir visad.
En viktig aspekt är också att ge stöd till dem som vågar gå sin egen väg, till dem som vågar stå upp mot systemets likriktning, till dem som tystas ner av makten och massan, till de modiga människorna, de som sätter sig själva i blöt, jag har alltid känt det naturligt att stå på deras sida som undertrycks, de som för de mesta är i minoritet, vilket väl egentligen beror på att majoriteten sällan har rätt
…och att ge en röst till dem inte vågar eller har möjlighet eller förmågan att uttrycka sig fritt, de är många fler än någon tror
…eller enkelt uttryckt; att säga sådant ingen annan, eller få andra, säger
…och ibland krävs det att sätta fingret på det onda först, för att förstå det, och därifrån kunna hela.
Dessutom, något ska man väl roa sig med här i livet
…och om man samtidigt kan oroa andra och lite störa dem i deras bekvämlighet kan det till och med vara en nytta med det.
Alla de här som bara lyder och följer, av ren bekvämlighet, utan att sätta ett uns av energi på att se bortom det som systemet och dess hantlangare serverar
…vilket gör dem till en viktig del i att upprätthålla all tyranni och alla övergrepp i världen, för utan deras medverkan och godkännande skulle makthavarna inte ha den makt de har.
Med det sagt inser jag att jag sår ett frö till ännu mera trubbel för mig själv, för de allra flesta människor reagerar ju så att om ett budskap inte passar dem så angriper de budbäraren
…men det kan jag ta, för det är med världsliga trubbel som med ord eller med tid, de är flyktiga, eller som med myggbett, de kan klia och ge obehag för en stund men det går snart över.
Och nej, jag visste inte att den här texten skulle ta den här riktningen när jag började skriva
…det är alltid intressant när man öppnar upp för orden att formulera sig själva att se vart de leder.
Det viktigaste av allt är kanske ändå att kunna observera från distans och inte låta sig uppslukas av det världsliga och dess händelser, att ha humorn och lekfullheten som grund för att uttrycka det så, för när man låter allvaret styra kan man omöjligen se den större bilden, inte se helheten, och det är trots allt från den som allt utgår
…det världsliga med alla sina trubbel är bara ett begränsat uttryck i den gudomliga lek som är grunden för allt.
——-
Besök gärna Watcher on the Hill på Telegram, för delningar från en värld med både trubbel och kärlek.