När jag skriver en text som den i går, där jag lyfter fram kärleken som det centrala, kan jag bli lite tveksam och undra om det är för flummigt.
Vad säger det egentligen?
Det säger någonting om min bild av kärleken, för det är jag som uppfattar den som flummig.
Det förklarar kanske varför mitt liv ser ut som det gör, det är inte en brist på kärlek, utan en missuppfattning av vad kärleken är.
För i själva verket är ju kärleken det centrala, den är den drivande kraften bakom allt. Kärleken är en konstruktiv, skapande, kraft, och hur skulle hela den här fantastiska existensen kunna finnas till och leva och omskapa och förnya sig om det inte var för kärleken.
Inom det religiösa talar man ibland om Gud som kärleken, men i själva verket borde det kanske vara tvärtom att Kärleken är gud.
Gud är ett begrepp som kanske mera än någonting annan splittrar människor, och det som splittrar kan omöjligen vara den allomfattande kraften, för den är en förenande och helande kraft.
Det finns tveklöst en kraft som kan kallas gudomlig, men den är en kraft som omfattar och inkluderar allt, och vad kan den baseras på annat än kärlek.
Innerst inne är det kärleken och dess äkta hälft glädjen som vi människor söker i allt vi gör, men vi söker dem med ögon som inte ser och på ställen där de inte finns.
Se bara på dagens värld där föräldrar är auktoriteter över barn, och beslutsfattare och andra makthavare är auktoriteter över vuxna. Det här ger upphov till maktspel och manipulation.
Det är en form av sadism, och det kanske värsta är att vuxna verkar njuta av det. Dels får de själva utöva makt i det lilla, över sina barn, och dels slipper de ansvar i det stora för det ansvaret har de lagt på andra.
Och den naturliga kärleken mellan föräldrar och barn, och mellan människor överlag ges minimalt med utrymme att gro.
Den dagen då vi gör kärleken och glädjen till våra auktoriteter har vi hittat hem, då har vi hittat de sanna vägledarna i livet. Då upphör det sjuka maktspelet och manipulationen, och vi blir hela och friska människor.
I det finns inget som helst flum, utan det flummiga finns i dagens värld där vi alla i våra rädslor går omkring som i en dimma.
Endast med kärlekens ögon kan vi se verkligheten som den är, se klart, därför att kärleken är kraften som driver allt, inklusive oss människor naturligtvis.