Du måste si, du måste så…
du måste passa in.
Du får inte avvika från normerna.
Vi lever i en värld som kan beskrivas som ett måstefängelse
…där allt handlar om att passa in i samhällets normer och omgivningens förväntningar.
Skolan och utbildningen lär dig hur du ska tänka (för att passa in, och för att klara skolan, inte livet)
…och makten med hjälp av massmedia lär dig vad du ska tänka (för att passa in).
Akta dig för att tänka själv, för att gå utanför normerna, för att vara annorlunda, för att vara dig själv.
De här institutionerna förser oss med en väldigt, väldigt, väldigt snäv och styrd självbild och världsbild.
De leder oss in i en ytterst begränsad tillvaro, där vi måste vara oerhört starka om vi inte passar in
…annars kastas vi obönhörligen ut i kylan. Vissa rent bokstavligt.
Många av dem som kastas ut, som hamnar på samhällets skuggsida, är känsliga individer. Sådan är en värld där du ska vara hård på insidan för att klara dig, och där sådant som känslighet och kärlek är för veklingar.
Det talas om sociala skyddsnät och dylikt, men det är skyddsnät där du måste tvinga på dig systemets tvångströja för att få hjälp.
Det är en värld där individen offras på kollektivets altare.
Och eftersom livet inte känner till något annat än individer betyder det att vi samtidigt offrar livet på samma altare.
Det är förvisso bekvämt att följa normerna, men att slaviskt följa normerna betyder samtidigt att vi offrar oss själva.
Vi går genom tillvaron och uppfyller alla normer och omgivningens förväntningar, och möter sedan en dag döden utan att någonsin ha börjat leva.
För livet kan inte stängas in i normer, det kräver utrymme, det kräver mod, det kräver att vi utmanar oss själva och växer, det kräver att vi åtminstone i någon mån blir medvetna om den potential vi alla bär inom oss och det kräver att vi vågar se och stå för det som vi känner är rätt.
Det här betyder inte att vi ska slopa alla lagar, för vi behöver spelregler för det här spelet som världen är men vi behöver regler som i större utsträckning tar i beaktande att vi människor är olika och framförallt att vi alla är unika individer.
En ökad frihet för individen leder inte till kaos. Därför att den individuella friheten är livets själva grundsten. Ju mera var och en ges utrymme att finna och uttrycka sig själv desto mera välmående får vi.
För som det hette i förra texten;
…längst inne i varje människa finns en längtan efter ärlighet och äkthet.
De flesta människor lever redan i helvetet, varför skulle annars så många drömma om en bättre morgondag eller ett bättre liv efter detta?