En av de saker människor säger sig mest vilja ha och uppskatta är det man kallar trygghet.
Och det är klart, ingen vill eller ska behöva ständigt vara rädd för livhanken i form av våld och krig och dylikt.
Den farligaste varelsen för människan är ju trots allt människan. Och ska vi gå riktigt till grunden med det är det ofta vi själva som är vår värsta fiende, men det är en annan historia.
Ändå är det så med det här att ständigt vara rädd för livhanken, att livet självt är otryggt. Det ger oss aldrig några garantier.
Den enda tryggheten på jorden finns i jorden, när vi är begravda ”12 feet under”, eller hur det var de brukade säga i gamla western filmer. Där får vi vila i frid, men så länge vi är ovan jord bjuder livet oss på ständiga utmaningar.
Det är precis som det ska vara.
När vi talar om trygghet är det vi avser ofta bekvämlighet.
Vi vill ha ett så bekvämt liv som möjligt, och helst ska allt bara rulla på. Dessutom ska vi ha så lite ansvar som möjligt, det är alltid någon annan som ska se till att saker och ting fungerar.
Och ve och förbannelse om det inte fungerar till belåtenhet.
Men livet finns inte i bekvämligheten. När den gått för långt blir den en förbannelse. Därför att ett liv i total bekvämlighet, utan motgångar och utmaningar är ouppnåeligt. Ju mera bekväma vi blir desto mindre av livet får vi uppleva, och en fullkomlig bekvämlighet är detsamma som döden.
Den enda vägen till trygghet på jorden är att bli trygg med livets utmaningar, och för att kunna bli det måste vi våga gå bortom bekvämligheten.
Livet låter sig inte levas och upplevas genom bekvämlighet, utan det kräver att vi är ständigt alerta och ständigt uppmärksamma för att det ska visa oss sitt, och därmed även vårt eget, rätta ansikte.