Det blev inget inlägg i går då orten jag befann mig på, Santo Domingo de la Calzada, hade så långt namn att jag inte orkade skriva det.
Skämt åsido, det var snarare att det blev så sent innan jag var klar att tröttheten tog över.
Dagens destination har för övrigt också långt namn, Villafranca Montes de Oca.
Är väldigt glad åt att mina föräldrar hade den goda smaken att döpa mig till Tom, det är kort, enkelt och fungerar nästan överallt.
Gårdagens ort var ett större ställe och har ett stort härbärge så det var ett mindre lämmeltåg med vandrare längs vägen i halvmörkret i morse.
När det är många vandrare i rad är det extra viktigt att inte förlita sig på de vandrare man har framför sig, utan se till att man har koll på tecknena, markeringarna som visar vandringsleden.
Var på väg att gå fel i morse då jag slarvade med det här, och följde dem som gick före mig. En man bakom noterade det och uppmärksammade oss på misstaget.
En av de första dagarna i Frankrike valde jag fel väg och drog två andra med mig, och en av de sista dagarna med Reto missade vi en avtagsväg och 6-7 personer följde efter oss.
Så det gäller att ha ögonen på tecknena och inte på medvandrarna.
Det är tecknena som visar vägen.
Samma sak gäller även på livets väg. Livet ger oss ständiga tecken för var vår väg går, men vi är så upptagna med att följa andra människor att vi inte noterar dessa tecken.
Ingen annan människa vandrar dock samma väg som oss så att följa andra kan inte leda oss rätt.
Vi måste hitta vår egen väg.
För att göra det måste vi lära oss att tyda livets tecken. Hur kan vi göra det? Kanske är det som Herakleitos uttryckte det;
Om du inte förväntar dig det oväntade kommer du aldrig att finna sanningen, för den är svår att finna och svår att uppnå. Naturen älskar att gömma. Den gud vars orakel finns i Delphi varken talar eller döljer – utan ger tecken.
Det handlar om att lära sig att lyssna inåt och lita på sig själv, det är mera en känsla än ord.
Det fanns som sagt var ett stort härbärge på gårdagens ort, men jag känner just nu att jag vill ha mera lugn och ro så jag kollade boenden via nätet och fann ett pensionat och fick eget rum.
Däremot var jag ute och åt med Nicole från Tyskland och Andre från Brasilien (inte Spanien som jag skrev tidigare) som jag hade som sällskap kvällen innan samt 73-åriga Jean som vandrat över 1 300 kilometer från Frankrike. Så det var en språklig mix vid bordet.
Även i kväll har jag eget rum då det första stället här i byn skyltade med att de har rum. Tänkte att jag ju kliva in och fråga vad kostar, och priset var lagom så jag slog till.
Det är lite dyrare med eget rum, men ändå billigare än i Frankrike.
Jag är dessutom inte här i första hand för att göra caminon, vandringen till Santiago de Compostela, utan jag är här för att fullfölja min egen vandring, som råkade ta den här riktningen.