Det blev häromdagen tal om två före detta spelare i det lokala fotbollslaget. Två spelare som på sin tid ibland bjöd på lite extra spex på planen. Sådana spelare som inte längre ryms inom fotbollen.
Därför att fotbollen har blivit så allvarlig, och där allvaret rör sig följer dess skugga tråkigheten efter. Dagens fotboll är egentligen ganska tråkig.
När något blir allvarligt blir det samtidigt tråkigt. Det gäller inte bara inom fotbollen, utan i allt, och så har det gått inom de flesta områden i dag.
I så mycket av det vi gör är det resultatet som är det centrala, inte att det vi gör är roligt och föds ur glädje.
Vi tror att livet består av måsten, och då blir det tråkigt.
Naturligtvis finns det saker och ting vi måste ta hand om i livet, men att utforma hela sitt liv som en hop av måsten är att missa hela poängen med att vi är här.
Livet i sig självt är inte allvarligt, och därför inte heller tråkigt. Det är vi själva som formar det så.
För att återkoppla till en en text för någon dag sedan, där det stod att det goda livets byggstenar är glädje och kärlek. Dessa föds ur avslappning och lek, inte ur allvar.
Det måste finnas utrymme för rolighet i livet, annars är det meningslöst.
Det måste finnas utrymme för lek i vardagen, vad är det annars för ett liv vi lever?