När jag för några år sedan vandrade till Santiago de Compostela var något av de skönaste med hela upplevelsen den kravlöshet som fanns längs med rutten.
Där vandrade jag på en enslig grusväg i motvind och med en ömmande vrist, men det var ändå oerhört skönt, för jag kunde gå i min egen takt och ingen krävde att jag skulle vara framme en viss tid och ingen telefon som ringde.
Men man behöver inte åka till Spanien eller någon annanstans för att få uppleva den kravlösheten.
Det räcker att gå ut i naturen, att stå och se ut över sjön eller att bara ströva omkring.
I naturen har allt sin stilla gång. Där finns ingen brådska och där finns ingen som ställer krav.
Människan är fullkomligt galen.
Kastar sig ut i en jakt på ära och berömmelse, gör allt för att uppfylla andras förväntningar och vinna respekt.
Människan sätter så mycket energi på att vinna andras respekt att hon helt glömmer att respektera sig själv.
Och alla dessa krav hon tar på sig.
För i själva verket är det vad det handlar om, vi tar på oss krav snarare än att andra sätter dem på oss.
Vi tror att kraven gör oss betydelsefulla, och får oss att känna oss viktiga.
Men samtidigt gör det oss oerhört sårbara, för det betyder att vi satt vår betydelse i andras händer. Och de kan när som helst bestämma sig för att vi inte längre är viktiga.
Ära och berömmelse, förväntningar och respekt är förgängliga, de kommer och går.
Din betydelse ligger inte i de andras krav som du uppfyller, den ligger i den betydelse du ger dig själv.
Där ute, bortom kontoren, klockorna och kaffepauserna finns det en kravlös verklighet.
Det är bara att gå ut och utforska den.
Där kan du finna din egen verkliga betydelse.