Så här på långfredagen passar det kanske att ägna döden några tankar, det här är ju trots allt en dag som utmynnade i korsfästelse av Jesus.
Men det är också en dag som lade grunden till hans pånyttfödelse, för utan korsfästelsen skulle inte heller återuppståndelsen kunnat äga rum.
Påsken firas, åtminstone i den här delen av världen, i första hand för Jesu korsfästelse och återuppståndelse, inte för att han åt fårkött och ägg till sin sista måltid.
Det finns en större symbolik i det här än en enda mans korsfästelse och uppståndelse.
Det är den eviga frågan om liv och död.
Man kan se det som att en människas födelse är hennes första steg mot döden, för när vi en gång kommit hit finns det bara en ände på det.
Men man kan också se det som att döden är det första steget mot livet, för så länge vi är rädda för döden kan vi inte leva fullt ut och döden har blivit något främmande och skrämmande för oss. Så främmande och skrämmande att den förhindrar oss att leva för fullt.
För att låna ett citat av en shaman i Amazonas som Nick Polizzi delar med sig av i den här texten;
Wherever there is life there is death – and we cannot hide from it. Death is a process that is necessary for life to exist. Western societies have demonized it out of fear and ignorance. But why? Is there truly something to be afraid of? People spend so much time running from death that they never truly live.
Vilket på svenska blir ungefär;
Överallt där det finns liv finns det död – och vi kan inte undkomma det. Döden är en process som är nödvändig för att livet ska existera. Västerländska samhällen har demoniserat den av rädsla och okunskap. Men varför? Finns det verkligen någonting att vara rädd för? Människor spenderar så mycket tid med att springa undan döden att de aldrig verkligen lever.
Döden är en ofrånkomlig del av livet, både för oss som mänskliga varelser men också i vårt dagliga liv.
Rädslan för döden hindrar oss inte bara i det stora, utan också i det lilla. Vi klamrar oss så hårt fast vid det förgångna och vid det vi har att vi inte tillåter det nya att komma till oss.
Faktum är att varje dag och varje stund är fullkomligt ny, och vi behöver lära oss att släppa taget om det som varit och det gamla för att kunna leva i den ständigt föränderliga verkligheten.
Det som varit är dött, och kan på sin höjd hållas vid liv i minnet men det är inte verkligt liv. Vi försöker ge konstgjord andning åt det som varit, då vi egentligen behöver lära oss att acceptera att det som är dött är dött för att kunna ta emot det levande.
Vi kan varje kväll korsfästa den dag som varit, för att nästa morgon låta verkligheten återuppstå i en ny dag.
Då kan vi leva i evigheten, för den finns i varje ny dag och i varje ny stund.
Det är en lärdom vi kan dra av historien om Jesus.