Får man skämta om döden?
Det är som att fråga om man får skämta om det okända
…vilket är detsamma som att fråga om man får skämta om någonting överhuvudtaget.
För är inte allt i grund och botten okänt?
Vi vet inte varifrån vi kommer hit och vi vet inte vart vi går efter vår vandring här. Vi kanske tror att vi vet någonting om den tid vi tillbringar här på jorden, men faktum är att vi inte vet egentligen någonting om den heller.
Livet är alltid nytt, ständigt föränderligt. Därför kan vi inte veta någonting med säkerhet om framtiden, eller ens om nästa stund.
Vi planerar och drömmer och fantiserar om framtiden, men alla dessa planer, drömmar och fantasier är inget annat än föreställningar baserade på det förflutna. Därför att det förflutna är det enda vi kan ha någon verklig uppfattning om.
I själva verket vet vi ingenting. Vi har ett och annat korn av kunskap, men det är mest på nivån av att även en blind höna kan hitta ett korn.
För vi människor lever till största delen i blindhet, och de korn av kunskap vi hittar är just små korn i förhållande till den stora verkligheten.
Så kan man inte skämta om döden kan man inte heller skämta om livet, för det här är inte två skilda fenomen. Döden och livet hänger intimt samman i den okända verkligheten.
En okänd verklighet vi kan möta med antingen kärlek eller rädsla. Möter vi den med kärlek är humorn en central ingrediens, möter vi den med rädsla är allvaret en central ingrediens.
Humor är hälsa, allvar är sjukdom.
Därför en vits som avslutning;
Gordon och Ian, två ihärdiga golfare i Skottland var ute på en runda på banan. Golf och whisky är ju vad skottar är mest kända för. Och just i den ordningsföljden, golfen först och whiskyn efteråt. Andra vägen blir det kanske inte så bra.
Hur som helst, när de var där ute på banan kom ett begravningsfölje körande på vägen intill. När han såg det här tog Ian av sig sin golfmössa och böjde huvudet neråt i riktning mot begravningsföljet.
Det var fint gjort
konstaterade Gordon när processionen passerat.
Varpå Ian replikerade;
Jag tyckte det var det minsta jag kunde göra, vi var ändå gifta i 20 år.