Bara det här lilla enkla faktumet att vi finns till.
Vi tar det så för givet, fyller våra dagar med än det ena än det andra, utan att någonsin reflektera över vad det är som håller oss i gång.
Om vi tar vår kropp som exempel, det är ju inte vi själva som håller i gång den.
Vi behöver förstås ge den en del föda och sådant, men annars sköter den sig själv.
Det finns en kraft som driver den.
Samma kraft som driver allt annat levande.
Det är alltså inget litet faktum att vi finns till.
Det är ett enormt stort faktum, även om vi i oss själva är pyttesmå korn i det stora hela.
Hur skulle det vara om vi skulle bekanta oss med den här kraften och ge den lite uppskattning?
För att den låter oss vara här och ta del av den här fantastiska upplevelsen i att vara människa.
Hur kan vi göra det?
Först och främst behöver vi koppla ner oss från de virtuella pseudoverkligheter som vi allt mera befinner oss i
…och även koppla ner oss från behovet av att ständigt vara upptagna med någonting, ständigt vara på väg någonstans.
Det andra steget är att koppla av, stilla oss, ta det lugnt, komma hem till oss själva, i närvaron i den här stunden.
Härifrån kan vi sedan koppla upp mot den stora kraften, livet självt.
Den här kraften är alltid närvarande, att det finns liv i oss är ett bevis för att den finns här och arbetar.
Vi kan när som helst få kontakt med den
…det är bara att koppla ner
…koppla av
…och sedan koppla upp.
I tacksamhet.