Skolavslutningar och examensdagar avklarade.
Fester med så mycket välartat, välklätt, väldresserat, välartikulerat, väl inövat
…att frågan inställer sig
…var finns det rum för spontaniteten, för det överraskande, och var finns rebellerna, de som vågar bryta mot alla dessa ”väl-ord”?
Ja, spontaniteten finns där till en liten del, och det är just det här spontana, det som föds i stunden som ger liv åt det annars så förutsägbara.
Många vackra blommor, i alla fall till det yttre, men hur är det med den inre blomstringen?
Den första skoldagen kliver en liten individ, ett barn, in genom skoldörren, och förvandlas genast där på andra sidan tröskeln till en elev. Sisådär tio år senare kliver samma elev för sista gången ut genom skoldörren, som en vilsen ungdom.
Ett barn klev in med nyfikenhet, en ungdom kliver ut full av frågor;
Vad ska jag bli? Vad ska jag studera? Hur kommer jag att klara mig i livet? Vem ska jag lyssna till av alla dessa människor runtomkring mig som ger råd? Och så vidare, och så vidare.
In klev ett barn med en stark jagbild, ut kliver en ungdom med en förvirrad identitet. Hur många har hört en sex-sjuåring fråga; vem är jag? Och hur många har hört en 16-17-åring säga; det här är jag?
Hur har det kunnat bli så här?
Kanske är det för att skolan har som sin främsta uppgift att skapa nya kuggar för samhällsmaskinen (det framgår inte minst ur talen på festerna), medan det är en bisak att få den unga att lära det allra viktigaste för livet; nämligen om sig själv.
Självkännedom, insikten om vem man är, det är grunden för allt välmående i livet, och för att kunna möta livet på ett balanserat och harmoniskt sätt.
Det borde också vara grunden för all undervisning, för det är endast genom självkännedom och insikt om vem man är som ens inre blomma kan slå ut i blom.
Det är klart, en del unga hittar sin inre blomma genom skolan, men dessa är sannolikt ett fåtal.
Då en ung människa inte funnit sig själv börjar hon vandra i samhällets upptrampade spår, för det är dit som som omgivningen leder henne. Det är en vandring som ger en och annan yttre tillfredsställelse, men som i det stora hela är en upplevelse av inre tomhet.
Så av de unga som nu ger sig ut i livet vill jag fråga;
Vet ni vart ni är på väg? Vet ni att ni är på väg in på en väg som inte kan leda er någon annanstans än till er själva?
Förr eller senare måste alla gå den vägen, möta sig själv; någon annan väg hem finns inte.
Gemensamt för många av dem som vandrat här tidigare och som funnit verklig insikt, är att de sagt att den enda sanna vägen i livet är vägen hem till sig själv. Det är bara hos sig själv man kan finna sanningen.
Så när man gått ut skolan handlar resten av livet till en del om att utveckla det man lärt sig, men till största delen handlar det om att hitta tillbaka till den man var innan man kom till skolan.
Hitta tillbaka till den där nyfikna individen, utan färdiga svar och med en öppenhet som låter livet självt ge en svaren varje dag. Hitta tillbaka till den individ för vilken det var självklart att jag och livet är ett och detsamma.
Det finns en inre knopp i de yttre blommande blommorna på sista skoldagen, det finns en inre knopp i oss alla och att få den att slå ut i blom är allt vad livet handlar om.