Träffade på en ung tjej i går som hade bråttom, för hon skulle få smaka mormors rabarberpaj.
Och vem har tid att lyssna till vuxnas tjatter då mormors rabarberpaj väntar?
Jag har full förståelse för dig tjejen.
Vi behöver lära oss vad som är viktigt här i livet. Som rabarberpaj.
Min önskan är att fler vuxna kunde förstå och ta del av livets goda.
Och inse att det inte är något vi behöver sträva efter eller slåss för. Livets goda är något som finns i själva livet, och därmed alltid är tillgängligt.
Alla barn gillar inte rabarberpaj, men alla barn har i större eller mindre omfattning en livsglädje.
En livsglädje som till största delen försvinner någonstans mellan barndomen och vuxendomen.
Se på de vuxna, som stretar på i allvarets svett, klättrar på karriärstegar, slåss mot varandra med politiska och religiösa verktyg eller med verkliga vapen.
Samtidigt som de gör allt för att förstöra livet för varandra, förpestar de den luft de andas och den jord de bebor.
För barn, och den som har barnasinnet kvar, finns gud, det mystiska, i allt, i varje buske och varje sten och hen leker med barnen. För vuxna har allt det mystiska försvunnit och om det finns en gud är hen någonstans långt borta och dömer dem som inte lyder.
Himmel och helvete finns ingen annanstans än här och nu. Samtidigt som barn njuter av rabarberpaj i himmelriket, strävar och slåss de vuxna i helvetet.
Vem är det som är klok och vem är det som är knasig?
Varför slåss och förstöra då man kan sätta sig tillsammans och äta rabarberpaj?