Det är lite lustigt, eller borde jag skriva olustigt, att se när man ”angriper” sådant som massmedia och maktsystemet
…så tar många människor det som om det vore ett personligt påhopp på dem själva.
Detsamma om någon uttrycker något negativt om det som är deras politiska eller religiösa övertygelse, eller om deras favoritlag i fotboll eller annan sport eller om någon av deras idoler och så vidare
…och vice versa, om någon uttrycker något positivt om dessa tar man det med personlig stolthet.
Hur har människan låtit sig bli så personligt fixerad vid världsliga fenomen?
Det är klart man kan ha en förkärlek för det ena eller det andra i världen, men att tro att det är en del av en själv är varken sunt eller sant.
Så mycket självinsikt bör man väl ha att man kan skilja på sig själv och på fenomen i världen.
Det är förresten bara egot som tar saker och ting personligt och när det gör det blir ens omdöme suddigt, när man kan släppa egot och se både det världsliga och det egna jaget med en viss distans ser man allt klarare och tydligare.
Ingenting är personligt, om man inte tillåter egot att göra det så.
Varje stund är hela vårt liv i just den stunden, och vi kan låta egot styra den, eller så kan vi själva ta makten över den med hur vi använder vår uppmärksamhet.
Självinsikt är nyckeln
…och jo, jag glömmer själv också allt som oftast nyckeln, och låter egot ta över, men försöker vara uppmärksam på det.
——-
Besök gärna Watcher on the Hill på Telegram, för insiktsfulla delningar.