Något som kan förvåna en är att människor verkar så överraskade av döden. Det här trots att döden är något som är närvarande varenda sekund.
Den finns överallt omkring oss och den sker dagligen även hos oss själva, i form av celldöd om inget annat.
Vi ser dock inte celldöden och därför existerar den inte i vår sinnevärld, men däremot kan vi se hur vår kropp åldras med tiden. Det är ett dödstecken.
I övrigt är döden så skrämmande för oss att vi inte vill se den.
Livet är skört. Vi är här i denna stund, men kan vara borta i nästa. Det gäller både oss själva och människor och djur i vår närhet.
När vi en gång är födda är döden det enda säkra. Den är aldrig längre borta än några missade andetag eller några missade hjärtslag. Den är ett ögonblicks verk.
Det verkar också som att vi måste sörja till en viss grad när någon gått bort, speciellt någon i vår närhet, annars blir folk misstänksamma mot oss.
Varför sörjer han eller hon inte mera? De har kanske tagit piller för att dämpa känslorna, det kanske kommer över dem senare.
Sådär kan snacket gå, därför att man själv är så fjärmad från döden och inte förstår att det finns människor som accepterat döden, eller med andra ord accepterat att den är en del av verkligheten.
En annan orsak är att man klamrar sig så hårt fast vid sina nära och kära, och verkar tro att de ska finnas där för evigt.
Det är inget fel i att sörja någon som dött, men samtidigt bör vi vara medvetna om att döden är något fullkomligt naturligt.
Om den överraskar oss är det för att vi inte lever i verkligheten. För verkligheten är ett evigt spel med födelse och död.
Det finns bara ett verkligt sätt att göra döden mindre skrämmande och överraskande, och det är att se och acceptera den som det naturliga fenomen den är.
Livet är oss kärt heter det, men i själva verket är det här med att vi klamrar oss fast vid livet en rädsla för döden, en rädsla för det okända.
Om vi verkligen älskade livet skulle vi inte slösa bort en enda sekund av det.
Så länge vi klamrar oss fast vid något eller någon, livet, människor, djur, kan vi inte uppskatta dem fullt ut.
Vi kan bara uppskatta dem fullt ut om vi inser att de är till låns, att vi en dag måste släppa taget. Och att den dagen kan vara i dag.
Det är inte skrämmande, det är en fantastisk möjlighet att i dag älska livet och alla i vår närhet, oavsett om den närheten sedan begränsar sig till en partner, till familjen, till världen i stort eller om den omfattar hela universum.