Det finns två vägar på vilka vi människor kan färdas genom livet; kärlekens väg och rädslans väg.
Den överväldigande majoriteten följer rädslans väg,
…vi är rädda för oss själva, för ensamheten
…vi är rädda för varandra, inkluderar vissa, exkluderar andra
…vi är rädda för det okända
…rädda för att inte räcka till
…rädda för döden, rädda för livet
…rädda för än det ena, än det andra.
Det här leder till att vi lever i ständig konflikt, med oss själva, med andra, med varandra, och upplever otrygghet.
Och vi bygger en värld nästan helt och hållet baserad på rädsla.
Ett fåtal följer kärlekens väg, och kärlek i det här fallet ska inte förväxlas med den flummiga form av kärlek vi normalt förknippar med begreppet, utan det är en djupare form av tillit, en inre styrka. En kärlek som inte är begränsad till det ena eller andra, utan en omfattande acceptans av livet och verkligheten.
Den här vägen kan även kallas modets väg, modet att våga möta sig själv och ensamheten, modet att våga möta andra, modet att våga möta det okända, därför att livet självt är ständigt nytt och okänt.
Och modet att våga gå bortom vår bekvämlighet och våra begränsningar. Helt enkelt våga ha tillit till livet och verkligheten.
Det är sann kärlek, och kärleken kräver mod. Mod att våga älska, inte älska det ena eller det andra, utan bara älska, älska det som är. Det är det största mod som finns.
Att gå kärlekens väg, att bygga en värld av kärlek, kräver mod.
Det är alltid vi själva som bestämmer vilken väg vi väljer att gå, kärlekens väg eller rädslans väg.