Vi människor har våra prioriteringar upp och ner.
Vi har gjort kunskapen och huvudet till det centrala i vår tillvaro, i stället för kärleken och hjärtat.
Vad kan det leda till annat än en meningslös tillvaro? En tillvaro av förvirrade människor.
Därför att kunskapen och tänkandet är ytliga och flyktiga, medan kärleken och hjärtat är djupa och eviga.
Det vill säga den verkliga kärleken, den djupa kärleken, inte den romantiska varianten av kärleken, vilken även den är ytlig och flyktig.
Se på den den mänskliga lagstiftningen, den är i stort sett helt uppbyggd på känslolösa, det vill säga döda, ord. Lagstiftning är ett sätt att organisera umgänge mellan människor, och när vi låter det umgänget kretsa kring döda ord i stället för levande uttryck blir resultatet därefter.
Vi får en värld av deprimerade människor som finner tillvaron meningslös.
Vad gör vi med all världens kunskap om vi inte har förmågan att älska?
Vi behöver återgå till de djupare rötterna för att nå välmående, vilket är vad vi alla innerst inne strävar efter.
Kunskapen har sin plats i den mänskliga tillvaron, den för mycket gott med sig, men dess rötter är ytliga. Kärlekens rötter når avsevärt djupare och ger oss en stabilitet i tillvaron.
En stabil tillvaro byggs genom att ge näring åt kärlekens rötter, ur dessa kan vi sedan låta kunskapen gro. Att bygga en tillvaro enbart från kunskapens rötter ger ett ostadigt liv.