Både samhället och vi människor skulle må bättre om vi använde tystnadsfriheten lite mera, som motvikt till yttrandefriheten.
Det var budskapet i en insändare i en dagstidning häromdagen.
Det är sant.
Vi har gjort pratande till något slags ideal, och vi ska ha åsikter om allt mellan himmel och jord. Ofta är det de som vet minst och har minst att säga som pratar mest. Pratandet och åsiktsyttrandet har blivit ett självändamål, och för en del närmast något tvångsmässigt.
Att få uttrycka sig fritt är naturligtvis ytterst viktigt, men minst lika viktigt är att kunna vara tyst, och att få uppleva tystnad.
För det första är det viktigt att kunna vara tyst om man vill lära sig något nytt, därför att det nya kommer till en då man lyssnar. Lyssnar både inåt på sitt eget inre, och utåt på andra människor och på naturen.
För det andra är det i tystnaden som verklig och djup kommunikation kan ske. Det gäller i vårt förhållande till naturen, att kunna gå ut och uppleva den direkt, utan ord, men det gäller även i vårt förhållande till andra människor.
Först när vi kan umgås med en annan människa i tystnad når vi verklig gemenskap.
Ta det klassiska uttrycket jag älskar dig som exempel. Om vi inte kan förmedla kärleken utan ord kommer vi inte att kunna förmedla den äkta känslan med hjälp av orden heller.
Sist men inte minst gäller tystnaden också i förhållandet till oss själva. Vi behöver stunder och utrymme av tystnad, frihet från prat och tankar och oljud, för att lära känna oss själva.
Att människan har yttrandefrihet har hon lärt sig, och vi lever i en värld full av prat och ljud men vi behöver också tystnad. Tystnadsfriheten finns måhända inte inskriven i något dokument, men det gör den inte mindre viktig. Utan tystnad blir människan mer eller mindre galen.
Vi behöver ha rätt att få vara tysta, och att få uppleva tystnad. Det är i tystnaden som friden och friskheten finns.
Tystnad, inte som en motsats till prat och ljud, utan som en motvikt, för att nå balans.